Restaurangens inredning var ett mellanting mellan österländsk och traditionell gyllentalisk stil. 

Vinröda sammetsväggar och svarta möbler. 

En korpulent dragspelare i gyllentalisk folkdräkt vankade av och an och förde oväsen bland gästerna. De flesta som serverade var kvinnor. Alla yrde runt borden med sina tillgjorda, snövita leenden.

Vid bordet till vänster satt en familj med fyra barn där modern fruktlöst försökte hindra sina avkommor från att kasta den dyra maten omkring sig. Fadern verkade inte besväras nämnvärt utan stirrade på notan med uppspärrade ögon, nervöst pillade på sin miniräknare. Till höger satt ett synnerligen nyförälskat ungt par och hånglade hungrigt så att det nästan blev obscent. 

Prat, glada rop och klingande skratt ljöd. Servitriserna ruschade outtröttligt mellan kök och bord. Klirrande bestick ljöd och sorlet var nästan öronbedövande. 

Han lunkade upp för den skrikande trappan som var täckt med en förskräcklig violett heltäckningsmatta. Kom upp till plan 4. 

Då han granskat omgivningen i den långa hotellkorridoren gick han fram och knackade försiktigt på dörr nr 44. Några sekunder senare öppnades dörren och ett par klarblåa ögon kikade ut genom springan.

-Du kom, herr Bolonka. Så bra.

Bonifasius släpptes in i rummet och dörren stängdes skyndsamt. Gardinerna var fördragna och luften i rummet kändes unken. 

Efter en liten stund hade hans ögon vant sig så pass vid mörkret så han kunde urskilja Fransescas gestalt. 

Där stod hon, i en mjölkvit morgonrock, med ena handen på höften.